media punk

Exakt om en månad (idag är det den 17:e augusti) hålls det ett ett nyval av Lettlands parlament Saeima. Det har gått minder än ett år sedan det ordinära valet 2010. Man vill hoppas att det kommer en förändring, att det blir ett pånyttfödelse på något sätt. Det vore ju dags att växa upp, nu när vi firar 20 år sedan den återvunna självständigheten. Men blir det verkligen något nytt av det hela? Mycket tveksamt.

Demokrati förutsätter att det finns en bred spektrum av valalternativ. Det finns tyvärr inte i Lettland.

Samtliga politiska partier präglas fortfarande i högsta grad av populism. Det gäller också den nytillkomna Reformpartiet som grundades av expresidenten Valdis Zatlers. Och vem i hela fridens namn fick den “strålande” idén att partiet skulle kallas inte bara Reformpartiet, utan faktiskt Zatlers Reformparti? Det är så icke-europeisk som det bara kan bli. Och “reformparti”, vad menar man egentligen med detta? Ska allt reformeras hela tiden, eller vad? Det låter faktiskt bara som en upprepning av alla tidigare försök att presentera partier som “nya” – t ex Jaunais laiks (Den Nya tiden), Pirma partija (Det första partiet). Inte konstigt att den ökände oligarken Ainars Slesers valde att svara på Zatlers utspel med att byta namnet på sitt parti till Slesers Reformpartiet (jag skojar inte, de har verkligen blivit registrerade så hos valkommissionen).

Vad gäller det politiska spektrumet så blir jag tvungen att konstatera att i princip samtliga partier i Lettland positionerar sig till höger. Också Zatlers Reformparti kallar sig för “center-höger” parti. Visst, det finns några uppstickare som t ex Pedeja partija (Det sista partiet) som har vissa inslag av vänsterideér. Dock har dessa i princip inga chanser att klara spärren på 5%.

Man kan förstå att sovjettiden har satt sina spår i samhället. Folk i allmänhet är misstänksamma mot allt som t o m bara ordmässigt påminner av den sovjetiska ockupationen. Men utan äkta pluralism vad gäller valmöjligheter liknar valen i Lettland faktiskt de val som hölls under sovjettiden. Alla röstade på kommunister. Nu ska vi alla rösta på olika (fast ändå rätt lika) versioner av kapitalism.

Är det inte märkligt? 20 år efter självständigheten har vi två partier som kallar sig reformistiska, dessa två partier är ärkefiender (glöm inte Zatlers tal mot oligarkerna – Slesers är ju en av dem!), men ändå ligger båda partierna till höger på den politiska skalan.

Valet den 17:e september skulle bli ett reformval. Men det håller på att bli ett besvikelseval istället. Och ändå är den enda rätta reaktionen på denna cirkus för en sann demokrat att delta i valet. Meningslöst? Jo, på sätt och vis är det ju det. Men reformer kommer inte genomföras med hjälp av passivitet. Har folket bestämt att Saeima ska upplösas (vilket skedde ju i folkomröstningen den 23:e juli) så måste folket också ta sitt ansvar och rösta fram ett nytt parlament.

Om det blir minst lika högt deltagande i det kommande parlamentsvalet som i folkomröstningen så kommer vi ha avklarat den mest grundläggande läxan av demokrati. Nämligen – ingen kommer att skapa, upprätthålla och utveckla den demokratiska processen istället för oss själva.

Didzis Melbiksis

Multilingual citizen. Europe, Sweden, media, politics.



Feedback
& suggestions
can be directed to










Powered by WordPress.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 3.0 Unported License.