media punk

Nyvalet i Lettland har nu skett. Den slutgiltiga sammanställningen fortsätter (man måste bland annat räkna ihop alla plustecken och strykningar — då ska man veta exakt vilka kandidater från listorna kommer in i parlamentet), men resultatet i övrigt är klart. De stora vinnarna är Saskanas centrs (Harmonicentern) som fick flest röster av alla och ökar sitt inflytande i parlamentet, samt Zatlers Reformparti som skapades för bara två månader sedan och lyckades gå om Vienotiba (Enighet) med två mandat. De stora förlorarna är oligarken Andris Skele, som valde att inte ens delta i valet, oligarken Ainars Slesers som misslyckades totalt och kom inte över femprocentspärren , och oligarken Aivars Lembergs vars parti får bara 13 mandat i parlamentet och får därmed inget inflytande i regeringsbildningen.

Vissa vill kalla detta för en revolution. Zatlers har på sätt och vis lyckats i sin kamp mot oligarkerna. Men dagen efter revolutionen måste man ändå handskas med en verklighet som inte alltid motsvarar alla idealistiska förhoppningar.

Nu måste man bilda en regering med en stabil koalition i Lettlands parlament Saeima. Och detta blir knepigare än man kanske skulle vilja att det blir. Valets “vinnare” Harmonicentern är ett “ryssparti” delvis faktiskt (största delen av deras väljarkår består av rysktalande, partiet har nära band med politiska kretsar i Ryssland, t ex har de ett samarbetsavtal med Putins parti) och delvis imaginärt (många lettiska väljare tror att Harmonicentern är ett parti av och för ryssar; detta stämmer inte helt och hållet överens med verkligheten, eftersom partiet har en del kandidater som är letter, inklusive partiets ledare Janis Urbanovics, och en del lettiska väljare lade sina röster för Harmonicentern). I praktiken innebär det att denna vinnare inte ges ansvaret att bilda regeringen. Frågan är t o m om de ens kommer in i regeringen.

De som däremot får chansen att ta ledarrollen nu är Zatlers Reformparti. Vilka ska de bjuda in då?

Det självklara valet skulle vara Vienotiba. De och Zatlers Reformparti är, om vi bortser smärre detaljer, så lika att de formar faktiskt en rätt så sammanhängande block.

Det skulle vara logiskt ur många aspekt att ta in Harmonicentern. Inrikespolitiskt skulle det vara bra för att äntligen de “ryska väljare” skulle bli representerade i regeringen. Alienation är ju inget bra i längden, det är lätt att förstå. Och många röster höjdes faktiskt redan efter ordinarie valet 2010 när Harmonicentern fick nästan lika stort stöd som nu — nu skulle de in i regeringen. Men det blev inte av. Så det är kanske dags nu, låt oss ge de en chans liksom, låt de visa hur de hanterar makten. Utrikespolitiskt skulle det nog också uppskattas, både från Öst och Väst. Integration har ju varit ett mantra de senaste åren, och “ryssparti” i regeringen skulle utan tvekan ses som positivt i detta sammanhang.

Men det är här Nationalisternas allians kommer in i bilden. De med sina 14 mandat kan också bli en tredje part i regeringen.

De och Harmonicentern är som hund och katt. Nationalisterna hävdar att Harmonicenter inte är lojala mot den lettiska staten och att de styrs från Kreml. Ja, Nationalisternas ledare Raivis Dzintars har t o m argumenterat att “de har redan haft makten i 50 år” (han menar då Sovjettiden) och bör därför inte ges någon maktinflytande nu. Harmonicenter å sin sida ser på Nationalisternas allians som på alldeles för radikala högerextremister. De lovordar den diktatoriske Lettlands “president” Ulmanis från 30-talet och firar både den 15:e maj när han kom till makten genom en statskupp och den mycket omstridda 16:e mars. Det finns alltså inte en chans i världen att dessa två skulle leka i en gemensam maktens sandlåda.

Båda partierna har en vissa poäng i sin attityd emot motståndaren. Självklart borde Harmonicentern omvärdera sina “ryska drag”, minska inflytande av alldeles för radikala element i sitt parti, mildra sin inställning gentemot krav på användning av lettiska språket (ja, varför har de ens sådana kandidater på listan vars språkfärdigheter är milt sagt bristfälliga?). Och visst liknar Nationalisternas allians i mångt och mycket Sverigedemokraterna och liknande radikala strömningar. Det främjar inte heller samförstånd att ledande gestalter i deras parti har efter valet sagt sådana uppenbara dumheter som “man kan visst strunta i 1/3 av väljarna, de är ju illegala kolonister”.

Det tråkigaste är att nu, under förhandlingarna om regeringen, tar sådana känslomässiga frågor som erkännandet av den sovjetiska ockupationen över. Att 20 år efter självständigheten fortsätta älta om detta är ju helt enkelt intellektuellt svagt, och därutöver har Lettland andra, viktigare frågor att handskas med. Inte minst budget för nästa år som måste konsolideras samt den mycket oroväckande situationen med det nationella flygbolaget airBaltic.

Medan den nuvarande presidenten Andris Berzins befinner sig i New York för att delta i FN:s Generalförsamlingen, står den fd presidenten Valdis Zatlers inför mycket svåra beslut. Ska han bjuda in den mer politiskt erfarna Harmonicentern som dock inte är särskilt omtyckt av den lettiska väljarkåren? Eller ska han låta nationalisterna in i maktens korridorer, trots att de har vissa radikala drag och är t ex emot snabbare naturalisering som förespråkas av Zatlers Reformparti?

Det finns inga snygga val i denna situation. Visserligen skulle Zatlers kunna forma en majoritetsregering med bara Harmonicentern. Men då skulle han sakna röster för att genomföra ändringar i konstitutionen som han planerat, bl a gällande en folkvald president. Å andra sidan är Vienotiba inte helt säker på samarbetet, eftersom rent tekniskt behövs de i regeringen bara för dessa ändringar i konstitutionen. Sedan kan de lätt dumpas. Och det vill man ju inte uppleva. Zatlers måste ge Vienotiba något värdefullt, kanske en viss ministerpost.

Vi får se hur det slutar. Men det man kan konstatera redan nu är att det inte är bara oligarkerna (och inte bara tre personer — Skele, Slesers och Lembergs — för den delen) som utgör ett problem för den lettiska demokratin. De etniska motsättningarna, både föreställda och verkliga, måste lösas. Det kommer att ta tid. Därför är det för tidigt och kanske till och med skadligt att jubla om att man vunnit kampen mot oligarkerna, att man har nu hittat den magiska stranden under gatan. Det är inget fel att drömma då och då, men man måste ha mod att omfamna verkligheten också.

Didzis Melbiksis

Multilingual citizen. Europe, Sweden, media, politics.



Feedback
& suggestions
can be directed to










Powered by WordPress.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 3.0 Unported License.