media punk

Nu finns den överallt. I medier, på gatorna, vardagliga samtal, t o m den populära lettiska sociala portalen draugiem.lv har budskap om det på sin framsida. Folkomröstningen om ryska som det andra officiella språket alltså, som sker den 18:e februari. Fast resultatet vet man redan — dessa över 770 000 röster som krävs för att fä igenom förslaget finns inte (ja, det här gäller Lettlands grundlag, och då är kraven ytterst höga, det är inte procentsatser som gäller utan minst hälften av de röstberättigade måste ge sitt stöd). Det är delvis därför denna folkomröstning för en del känns absurd. Precis som texten på affischen i bilden säger. Men inte bara därför.

De här affischerna som sattes upp lite överallt i Lettland under sista veckan innan folkomröstningen uppmanar folk att rösta blankt. Detta för att, enligt aktivisterna bakom kampanjen, folkomröstningen bara piskar upp etniska motsättningar letter och ryssar emellan. Den latenta konflikten väcks till liv igen, ryssar påstås kämpa för sina minoritetsrättigheter, medan letter anser sitt språk och t o m den lettiska statens grunder hotade. Istället för dialog blir det bara bråk. Man vill ju egentligen inte diskutera om någonting, man vill övertala, nej inte ens det — man vill trampa ner den andra gruppen så att den aldrig någonsin reser sig upp igen. Och hela denna kokande hatets soppa uttnytjas av politiker på alla kanter. Många letter befarar att t o m Ryssland kommer ryta till om en avsevärd procentsats kommer rösta ja i folkomröstningen. Många ryssar befarar samtidigt repressalier från lettiska nationalister eller hårdare lagstiftning vad gäller språk och medborgarskap.

Det stämmer, denna folkomröstning handlar i stort sett om hat. Frågan som ställs är oväsentlig, den nämns knappt i de få debatter som sker. Alla förstår ju att det inte kommer gå genom. De flesta ryssar anger många olika skäl till varför de kommer att rösta ja nu på lördagen. Starkare ställning för ryssar som minoritetsgrupp, representation i regeringen, respekt gentemot dem i samhället i övrigt. Men inte ryska som andra statsspråk. Varför är så många letter redo att gå och rösta när det är klart att nej-rösterna inte har någon betydelse alls (som sagt, det är ett visst antal ja-röster som krävs, nej-rösternas antal spelar däremot absolut ingen roll)? Jo, en hel del säger att det lettiska språket hotas, och nu ska man gå och rösta “för lettiska som det enda statsspråket”. En hel del säger att vi måste visa nu hur många vi är som inte vill ha ryska som statsspråk, så att “de där ryssarna” fattar liksom.

Det som ingen verkar våga säga (förutom de radikalaste nationalisterna) är följande. Under allt detta trams finns en kamp. En kamp mellan ryssar och letter. Så enkelt är det. Det är tragiskt att 20 år av självständighet har gått och nu har vi hamnat i en sådan situation. Men det är ännu mera tragiskt att politikerna uttnytjar detta. Alla röster kommer utnyttjas av olika politiska partier för olika syften i olika sammanhang. Tror någon att regerinspartierna skulle betala för kampanj med uppmaning att gå och rösta nej bara sådär?

Och då, när det kommer en kampanj som bilden i början av detta blogginlägg visar, blir allt väldigt, väldigt konstigt för alla dessa svart-och-vitt-tänkandets människor. Denna kampanj organiseras av en lettisk kille, Viesturs Dule, och hans kompisar. Samme man som organiserade kampanjen mot oligarkerna förra sommaren. Då prisades han av många letter och inom de lettiska medierna. Nu har han blivit skurk i dessa människors ögon. Jag har läst en hel del bisarra, hatiska uttalanden mot honom de senaste dagarna. Och jag begriper inte detta… Har vi inte längre yttrandefrihet som en grundvärdering i Lettland? Om man inte gör som majoriteten av ens “etniska” grupp och dess politiska ledning säger så anses man vara kättare som måste antingen krypa till kors eller dö av skam.

Letter vänder sig alltså mot letter. Och det är då hella detta spektakel blir tragikomiskt. Här ser jag också glimtar av hopp. En uppbrytning i denna annars så stadigt bipolära kamp — vi mot dem, de mot oss, någon måste vinna, medan någon annan förlorar. Det visar sig att det finns faktiskt “multitude”, mängden. Olika åsikter, idéer, tankar, visioner som går kors och tvärs över etniska och språkmässiga gränser… Låt oss hoppas att dessa udda röster inte tystas ner utan blir starkare. Då har Lettland ett hopp att komma ur denna hatets avgrund efter den 18:e februari.

Didzis Melbiksis

Multilingual citizen. Europe, Sweden, media, politics.



Feedback
& suggestions
can be directed to










Powered by WordPress.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 3.0 Unported License.